Det finns inge hopp, det finns inge ork längre. Jag vet snart inte vart jag ska ta vägen. Allt bara rasa samman. Folk säger hit o dit att jag böör gå och snacka med en psykolog, men palla snacka om mina problem till en människa som jag inte ens känner, då håller jag känslorna istället inom mig. Jag är så långt i botten som man kan komma nu. Jag kanske verka vara hur glad som helst, men innerst inne så mår jag som en travhäst. Orka.

En bild säger mer än tusen ord.

Tack å hej